Göran Kropp klarade på egen hand Mount Everest tur och retur

”Som att samtidigt få OS-guld och slå världsrekord”

Den 23 maj 1996 når Göran Kropp Mount Everests topp, 8 848 meter över havet.

Han är livrädd och fullständigt utmattad; varje andetag är en kamp för syre.

Som i slowmotion letar han fumligt fram kameran och tar några bilder. Med videokameran gör han sedan ett svep runt den taggiga horisonten.

Fyra minuter är han på toppen.

"Jag är halvvägs", tänker han, "undrar om jag klarar det ner?".

Det tar Göran Kropp tre dygn av fruktansvärda umbäranden att ta sig ner till baslägret på 5 300 meters höjd. Först då kan han slappna av, och först då kommer lyckokänslan över att han klarat det han föresatte sig nio år tidigare:

att på egen hand och utan yttre hjälp ta sig från Sverige till Mount Everest och bestiga det utan syrgas.

- Det var som att slå världsrekord och få OS-medalj samtidigt, berättar han när OM träffar honom en regnig junidag.

Han befinner sig, tillsammans med sambon och medarbetaren Renata Chlumska, i Insjön i Dalarna. Om några timmar ska han hålla ännu ett föredrag om sina äventyr.

Utstrålar kraft

Göran Kropp utstrålar kraft, målmedvetenhet och självförtroende. Samtidigt finns där en glimt i ögat som avslöjar att han har stora portioner av både humor och ödmjukhet. Alla dessa egenskaper är kanske nödvändiga för att klara det som nästan alla ansåg vara omöjligt, tills Göran Kropp gjorde det.

- När folk säger till mig att något är omöjligt, då blir jag bara mer tänd på att försöka göra det, förklarar han med ett brett leende. Vägen till Mount Everests topp var lång, både i tid och rum. Intresset för bergsklättring väcktes av pappa Gerard som var aktiv amatörklättrare. Redan som 6-åring var Göran Kropp uppe på de högsta topparna i Norge och Sverige.

I tonåren svalnade intresset för klättringen. Några år av "vin, kvinnor och sång" tog vid för att drastiskt avbrytas med en av arméns tuffaste utbildningar, fallskärmsjägarskolan. Efter lumpen blev Göran Kropp yrkesmilitär, men kände efter en tid att livet blivit allt för inrutat. Han funderade på vad han ville göra i stället, och det var nu tanken på Mount Everest-expeditionen började gro.

Målmedveten satsning

Redan från början insåg Göran Kropp att han hade mycket att lära och att det skulle krävas en målmedveten satsning över lång tid. Under en rad år gjorde han expeditioner och besteg berg i Asien samt Nord- och Sydamerika. Berg som Muztagh Tower (7 273 m), världens näst högsta berg, och K2 (8 616 m), båda i Nepal/Tibet, visar Göran Kropps resoluta avsikter.

Han lärde sig mycket under de här åren, bland annat att intuitivt känna om det var en bra eller dålig dag att göra ett försök att nå toppen, eller som han själv uttrycket det, att lyssna på bergen.

- Jag pratar med bergen, avslöjar han. Det har inget med religion att göra, men det är nog en form av religiositet. Jag känner en oerhört stark dragning till bergen, men också att de kommunicerar med mig. Första gången jag såg K2 kände jag direkt att någon skulle dö, och att det inte skulle vara jag. När jag besteg K2, 1993, nådde åtta människor toppen, men bara tre kom ner. Av tre svenskar dog en.

Svåra påfrestningar

Det är svårt för en lekman att till fullo förstå vilka påfrestningar en människa utsätts för på höjder över 7 000-8 000 meter. Höga höjder drabbar alla olika; vissa blir apatiska och avtrubbade, andra får huvudvärk, svullna armar och ben och i värsta fall samlas vätska i lungorna eller hjärnan och orsakar klättrarens död.

Vid 5 000 meters höjd är syremängden bara hälften jämfört med den vid havsytan. På 8 000 meter är den ungefär en tredjedel. På dessa höjder råder sträng kyla, minus 40 grader är inte ovanligt, och tidvis kan det blåsa mycket hårda vindar. Man förlorar flera liter vätska per dygn, man blir trött och omdömet börjar svikta. De flesta som bestiger de högsta bergen gör det med syrgas; på 8 000 meters höjd blir höjdeffekten med hjälp av syrgas cirka 5 000 meter.

Men själva klättringen är bara en del av att bestiga ett berg, i alla fall om man ska göra allt helt på egen hand. Det krävs också att man har pengar och att man är i mycket god form, både fysiskt och psykiskt.

Bodde i tält

Göran Kropp förstod snart att han inte skulle komma så långt på sin lön från försvaret. För att spara på slantarna sa han upp sin lägenhet och slog upp ett tält under en gran i ett grustag. På dagarna var Göran Kropp officersaspirant och på kvällarna ägnade han sig åt styrketräning och löpning i tre timmar innan han gick de sex kilometrarna till sitt tält. Ibland ställde han sin väckarklocka på måfå. Ringde den sex på morgonen, steg han upp, tog en lätt packning, och gav sig ut på en sexmilamarsch.

1993 var det tänkt att Göran Kropp skulle delta i en svensk expedition till K2. När han insåg att han, om han blev förste svensk upp på toppen, skulle kunna försörja sig på att hålla föredrag om bestigningen, bytte han till en slovensk grupp som skulle till berget någon vecka tidigare. När Göran Kropp träffade slovenerna i Tibet förklarade de att han fick klara sig själv; de hade bara varit ute efter att förstärka sin kassa när han betalat in sig i deras expedition. Göran Kropp lyckades bestiga K2 på egen hand, ganska lätt till och med tyckte han. Men på toppen fick han en föraning om att något skulle hända, och några timmar senare var han omsluten av en fruktansvärd snöstorm. Han lyckades överleva, men på vägen ner blev han av med den videokassett som skulle försörja honom sedan han kommit hem.

Bergets straff

- Berget straffade mig för mitt högmod, berättar Göran Kropp. Och det visade sin kraft.

I stället för att nedslås av motgången tog Göran Kropp lärdom, liksom han gjort av alla erfarenheter innan dess.

När han kom hem var intresset stort för hans K2-bestigning och han kunde, trots förlusten av videokassetten, livnära sig på att berätta om sina äventyr. Han sa upp sig från regementet, bildade Kropp & Äventyr och gav sig ut i Sverige på föreläsningsturné. Ytterligare några mindre expeditioner senare bestämde sig Göran Kropp för att det var dags att ta det sista steget, det som skulle leda honom till Mount Everests topp. Och det var nu frågan om pengar åter blev aktuell. Enbart ett klättertillstånd kostar cirka 80 000 kronor! Jakten på sponsorer började och efter över 300 samtal till olika företag ställde 14 upp.

- Det vanligaste svaret jag fick, fortsätter Göran Kropp, var att det lät mycket intressant, men att de inte trodde att jag skulle klara det. Något som förstås sporrade mig ännu mer!

Göran Kropp hade bestämt sig för utföra sin bestigning utan hjälp utifrån. Han skulle ta sig till Himalaya av egna krafter, vilket innebar att han började träna cykling med en vagn lastad med cirka 80 kilo sandsäckar.

"The crazy Swede"

Den 16 oktober 1995 rullade Göran Kropps ekipage ut genom Stockholms södra förorter. Drygt fyra månader, nästan 12 000 kilometer och en lång rad äventyr senare når han byn Jiri, strax norr om staden Katmandu i Nepal.

I Jiri slutar vägen och Göran Kropp börjar nästa etapp, att själv bära all sin utrustning till baslägret vid Mount Everests fot. Det ingen klättrare någonsin gjort tidigare; alla andra expeditioner anlitar bärare ur lokalbefolkningen, sherpas. Och Göran Kropp förstod snart varför; hans utrustning vägde över 70 kilo. Andra expeditioner, som passerade Göran Kropp, kallade honom "The crazy Swede", den galne svensken.

När Göran Kropp nådde baslägret var där redan fullt med folk, allt från seriösa klättrare till societetsfolk från New York som möjligen "klättrat" på aerobicsmaskiner på ett gym. Bland annat fanns där två expeditioner som leddes av professionella klättrare. För cirka 500 000 kronor guidade de folk till toppen, inklusive alla tänkbara bekvämligheter på vägen dit.

Den 30 april beger sig Göran Kropp mot toppen. Det tar några dagar från baslägret, bland annat måste kroppen hinna acklimatisera sig till den extrema höjden. En oskriven regel är att man måste vara på toppen senast klockan två på eftermiddagen, annars hinner man inte ner till översta lägret innan mörkret, och kylan, kommer.

Tvingas vända

På sitt första försök tvingas Göran Kropp vända bara 90 höjdmeter från toppen, annars skulle han inte hunnit ner till lägret. Han var förtvivlad och utmattad, men beslutet var ändå riktigt, vilket på ett brutalt sätt skulle visa sig några dagar senare. Då gav sig nämligen de två "guidade" expeditionerna upp. Men för de ovana klättrarna tog det mycket längre tid att komma upp än vad ledarna hade räknat med och de nådde toppen först sent på eftermiddagen. Under de kommande dygnen dog elva personer på berget, bland annat de två yrkesklättrarna.

Under tiden hade Göran Kropp i någon mån hämtat sig. Att klättra igen var absurt, men tanken på att ge upp många års förberedelser och månader av cyklande och bärande tog emot än mer.

Och på sitt tredje försök, den 23 maj 1996, når han så toppen, dödligt slut och livrädd.

Nu, drygt två år senare, far han land och rike runt med sina diabilder och berättar om sin bragd. Under sina föredrag tonar han ner svårigheterna, men de framgår tydligt i hans bok.

- Jag vill flytta fram gränsen för vad som anses möjligt, förklarar han, att göra något som ingen gjort tidigare, bryta barriärer.

Drivs av livsglädje

- Det som driver mig är livsglädje, jag vill leva intensivt, uppleva så mycket som möjligt, möta människor, kulturer och natur. Och så finns det en glädje i att klara av jobbiga saker.

- Kan jag dessutom inspirera andra till att nå sina egna "mount everests" så blir jag glad. Det kan vara att sluta jobba för att börja plugga, åka jorden runt, eller som en kvinna berättade, att hon efter att ha lyssnat på mig bestämde sig för att genomföra en operation som hon gruvat sig för.

Men Göran Kropps mål är inte bara de egna upplevelserna. En del av fjolårets behållning, närmare 60 000 kronor, från sina föredrag skänkte han till ett skolbygge i Chyangba, Nepal.

I år har Göran Kropp lärt sig grunderna i hur man seglar. Han har nämligen en ny "omöjlig" satsning på gång, något som aldrig gjorts: att ensam segla till Antarktis, skida till Sydpolen, skida tillbaka till båten och segla hem till Sverige igen. Det kan låta som en vansinnig idé, men Göran Kropp är fylld av tillförsikt.

- Jag klarar mig bäst när det är kallt och jag är ensam, när jag måste lita på mig själv och mina kunskaper.