Lena Willemark - vågar förnya vårt kulturarv

Egentligen hade Lena Willemark inget val — det var musiken hon skulle ägna sig åt, det bara var så.

Men allting har förstås en förklaring. Väl...?

Lena sjöng innan hon pratade. Hon liksom pratsjöng. Och hur förklarar man sånt?

Vi sitter i hennes och makens lägenhet på Söder i Stockholm. Det ljusa rummet fylls av hennes röst när hon utbrister i ett exempel: ”Maam-ma, jag gåår uuut en stu-und.”

Hon ler. Hennes ögon ler. Ja, hela hennes kropp tycks le. Kontakt. Hon pratar inte bara med sina läpparsina ord, utan med hela sitt jag. Söker nyanserna, formar nästan lyrik. Kommunikation.

Född i Evertsberg, en kulturell vagga så god som någon. För de flesta dock bara en snabb anhalt i Fädrens spår - mot framtids segrar. Fädrens spår... dem följde Lena bakåt. Mamma sjöng mycket, Lena lyssnade och sjöng med. Pappa, skogvaktaren, visade Lena naturens underverk, magin i en talgoxe, undret i en björk. Den lilla människans delaktighet i det stora sammanhanget. En förnimmelse av att vi är en del av ett evigt flöde. På jorden - i kosmos.

I Fädrens spår hittade Lena kvinnorna och männen som bar på generationers arv; berättelser, sånger och musik. Deras namn är som tagna ur jorden, ur skogen... Ekor Anders... Sväs Märta... Gamla gubbar med finstämda fioler och godmodiga gummor med vardagens visor. Traktens traditioner, folkets kultur, folkmusiken blev en del av henne, som hon var en del av detta. I detta rotade hon sig och ur detta växte hennes musikaliska stam.

Men Lena lyssnade nyfiket även bortom Evertsbergs granhorisont; hon hörde Beatles på Radio Luxemburg och Louis Armstrong på P3. Pop och jazz växte fram som nya grenar på hennes musikträd.

Väl rotad i hemtraktens trygga mylla begav sig Lena till Stockholm, Musikhögskolan väntade, likaså ett yrke som musiklärare.

I storstadens kryllande kultursmältdegel, influerad av en jazzsaxofonist, fann Lena Amerikas legendariska jazzmusiker som fascinerade och attraherade. Nya namn flödar... John Coltrane... Aretha Franklin... Miles Davis... Hon fick också tillfälle att lyssna på ”the one and only” Monica Z och sjunga med Gals and Pals. För nu hade Lena insett att det var sjunga hon skulle. Utbildningen styrdes om, från lärare till sångerska.

Med en lyster i ögonen berättar Lena om årens spännande möten med svenska och utländska storheter, eller livets ”presenter” till henne, som hon formulerar det.

Genom åren har Lena sökt nya vägar, ny musik som har ett uttryck, något att berätta. De växer till nya grenar på hennes träd.

Tillsammans med likasinnade som Ale Möller och Per Gudmundson, och med respekt för traditionen, förenar de det gamla med det nya, omformar, utvecklar, så att delarna tillsammans blir något nytt och kanske något större.

Deras musik fångar allt fler. Liksom musik från andra kulturer som bygger på gamla traditioner och folkmusik. World music, kallas det ibland. Gränslöst, för vi har alla samma rötter, samma tankar om det som är viktigt; livet... orättvisorna... hoppet... kärleken... döden... Därför är folkmusiken så stark, så engagerande. Den beskriver människan i hennes kamp, i hennes glädje och i hennes sorg. Genom tidevarven har den färdats. Varje generations spelmän har lyssnat på sina lärare och varsamt tolkat, kanske ibland ändrat en aning, kanske någon gång slipat bort en ton. Därför är den så omedelbar, därför förmedlar den utan stora åthävor känslor som vi alla känner igen.

I en värld som många upplever som allt mer osäker kan folkmusiken bli en väg att söka sig tillbaka till sin historia, sitt ursprung och kanske nå en större trygghet.

På en annan del av sitt musikaliska träd sjunger och spelar Lena jazz. Ja, hon arbetar egentligen med många uttryckssätt som spänner från jazzen till folkmusiken, influerade av varandra; jazz med folkmusikaliska undertoner, folkmusik med jazziga inslag. Hon söker och experimenterar, tänjer och sträcker på gränserna för att hitta nya musikaliska fält och se vad hon kan åstadkomma på dem. Utmaningar för kreativiteten.

Men hela tiden utgår hon från sin musikaliska stam med rottrådar som slingrar sig tillbaka till Evertsberg.

För byn i Dalarna är fortfarande ”hemma”, trots många år i Stockholm. För henne är det en paradox att bo i en storstad. Staden tränger in henne i rum, materialen är hårda, ljuden är för många, liksom människorna... det kan ibland bli för mycket för en som älskar skogen, suset i trädtopparna, entitans läte...

Men staden är ett måste, och, erkänner Lena, den har sina fördelar för den som har musiken som levebröd; nära till inspelningsstudior, lätt att resa kors och tvärs i Sverige och Europa, en ständig ström av kulturella utbud, från Dramaten och Fashing till Multikultis skivställ och Filmstaden.

Ibland, erkänner hon, blir det emellertid för mycket med alla intryck, allt utbud, alla anspråk på att ständigt ge, kreativa krav... och då flyr hon. Ibland till Evertsberg, ibland till en bok eller till att göra ingenting, ta en kopp kaffe, fundera... För det är viktigt att hitta balansen mellan att ta in och att ge ut.

Att ge... När Lena sjunger eller spelar vill hon ge, nå fram, få kontakt med dem hon spelar med och för. Tala med dem med musikens språk. Berätta om allt vi har gemensamt, om vår kultur, om våra känslor, väcka vår nyfikenhet. Och trygga i vår egen kultur kan vi, vågar vi, ta del av andra kulturer och för att bli rikare och för att växa.

För utan kulturen blir vi tråkiga, giriga... och till slut dör vi, konstaterar hon lite torrt. Kulturen är en del av det fredliga kittet som vi har tillsammans.

Men... tillägger hon, detta är den intellektuellas förklaring.

Jag gör det jag gör för att jag älskar musiken. Jag har en inre drivkraft, en eld som brinner för musiken. Fick jag inte hålla på med musik skulle jag känna mig stympad.

Avslutar hon. Men berättelsen om Lena Willemark tar inte slut där. En historia har ju, egentligen, varken början eller slut.

Som en av vår tids spelmän lämnar också Lena ett arv efter sig. Det kommer att tas upp av nya bärare av folkets traditioner, som tolkar och slipar, och för dem vidare in i framtiden.